Ibland är livet bra jävla drygt

När man är så nära men nedå så långt bort när man tvingas stänga av sina känslor dom instinktiva känslor man har det är nästan som att inte finas jag älskar er så förbannat mycke men jag måste stänga av allt för att klara av vardagen annars skulle jag gå sönder av ren sorg jag har blivit en känslor kal jävla robot och de tackar vi för Pia och Mia jag känner helt enkelt inget längre varken lycka glädje eller sorg går dom känslor att få tillbaka? Jag vet inte jag är så jävla vilse vad fan ska jag ta mig till?